Haha alltså, okej, jag klarar inte av det här längre. What's up with vita strumpbyxor och leggings? Nog med att jag och Felicia stör oss på det varje gång vi går förbi någon som har det på sig eller en butik som säljer såna! Vad är det som är fint med vita strumpbyxor? Vad är det som är fint med vita spetsleggings? Man ser ju sjuk ut! Neutrala? Självklart! Svarta? Givetvis! Men vita? :( This has got to stop! Kan inte folk sluta använda these ugly ones? Panik.

hahaha nej nej nej NEJ NEJ! :(

Jag har funderat på det.. Ända sedan jag började gymnasiet så har jag funderat över hur lite jag uppskattade mina lärare på högstadiet. Sure, jag hatade dem då, för de var verkligen inte roliga ibland. Min engelskalärare saknar jag jättemycket. Hon hade allt jag ville ha i en engelskalärare. Hon var rolig, bättre än mig på engelska och hon älskade mig. Min som jag blev av med pga avtentningen var tråkig och sämre än mig på engelska. Vet inte hur mycket hon älskade mig, hon kanske inte hann börja ens!
Nej men för att återgå till gamla lärare! Min engelskalärare. Tänkte på det, hon fick mig att se jättebra filmer! Stand By Me, Nightmare before Christmas, Corpse Bride, Nyckeln till Frihet. Böcker med! Boy in the Striped Pyjamas, Of mice and men, Slam och massa annat. Bra lärare eller bra lärare? Och min svenskalärare! Hon fick mig att läsa JÄTTEBRA böcker! Mina drömmars Stad, Molnfri Bombnatt, Möss och Människor(på svenska med, ja), Dr Jekyll and Mr Hyde (valde jag ifs själv, men hon ledde mig till den). Nu låter jag som världens pluggis, jag vet! Men jag gillade're. Saknar det enklare. Not to mention NO och matteläraren! Oh my god vad jag saknar Anna.

Pappa kom in i köket när jag och Caroline satt och käkade risifrutti och pratade om, vardagliga saker. Han berättade att vi inte åker till mamma ikväll, vilket jag var 100% inställd på. Skulle upp och packa direkt efter mitt och Carros besök i kylskåpet. När han sa det sjönk mitt humör från bra till sämst på inte ens en sekund. Pga att vi inte ska åka till mamma ikväll? Jag blev jätteförbannad och ledsen och listade upp allting som gjorde det jobbigt i mitt huvud. Pappa förstod självklart inte varför jag blev så sur.

pinsam tystnad

Inte ens jag förstod vad det var som flög i mig. När jag kom upp och la mig i sängen kände jag gråten i halsen. Vad är det som händer med mig? Psykiskt instabil nu, kanske?

Efter att ha kollat på Gossip Girl hela den här veckan då jag har varit sjuk och sett vänskaper krossas, byggas ihop för att sedan krossas igen så kan jag inte rå för att tro på att före detta vänner kan hitta tillbaks till varandra. Men nu är frågan, måste vänskapen verkligen vara så komplicerad? När jag pratar om vänskapen syftar jag inte på ytliga bekanta, utan nu snackar jag djupa relationer mellan människor. Varför ska det ofta vara så komplicerat? Varför kan man inte bara ignorera alla småsaker som dyker upp under tiden? Varför reagera när man inte ens behöver göra det?
Jag har få vänner. Få, nära vänner som ibland kan vara jobbigast i världen, men som har sina stunder då de sannerligen är underbarast. Jag älskar dem, helt klart. Och svaret på mina frågor är bara ett och det är att människor inte är perfekta. Ingen är perfekt. Jag är inte perfekt och du är inte perfekt. Humöret mellan mig själv och mina vänner går upp och ner till stor del hela tiden, och självklart ser jag våra dåliga tider som något till viss del bristande, men utan det hade inte de bästa stunderna med dem varit just perfekta.

När jag satt på bussen på väg hem så blev jag ganska störd över att gubben framför mig satt och lyssnade på ett spanskt radioprogram på sin mobil. Det jag störde mig på var att han lyssnade på detta med högtalare. Självklart kanske jag bör skylla mig själv eftersom jag inte lyssnade på musik men jag lovar, hade jag gjort det så hade jag hört babblandet i bakgrunden ändå.
Finns det människor som inte har hört talas om hörlurar?

Jag, mamma och Kristian satt i bilen. Vi var på väg till Orminge centrum, som alltid, varje torsdag, för att ta snabbussen och slippa alla skitbussar från Boo. Vid rondellen nedanför mig kör vi i enligt mig normalsnabb takt varpå en bil kör ut i rondellen precis framför oss så att vi nästan krockar in i den. Kristian tvärstannar och jag slår nästan i huvudet i mammas huvudstöd. Kristian tutar tre gånger och säger någonting som enligt mig inte uppfattades som ord direkt. Vad fan hände? Då stannar bilen framför (som hade kört ut i rondellen alltså) och så ser jag att föraren tar av sig (säger man så?) bältet och öppnar dörren, kliver ut ur bilen och blänger på Kristian. Han var stor, mc-knutte look-a-like, såg allmänt jätteirriterad ut. Han börjar gå mot våran bil och knackar på Kristians ruta, medans jag tänker "Herregud" och blir sur över att jag antagligen kommer komma försent till skolan pga den där idioten. Kristian öppnar dörren och det är då jag hör killen skrika "Vad fan är ditt problem?" Kristian sitter bara där, tar ett djupt andetag för att sedan säga "Såg inte du att jag körde i rondellen? Jag har företräde och du kan ju inte köra ut framför mig.". Killen ser ännu mer arg ut nu, han säger någonting som jag inte riktigt hör och då svarar Kristian "Sätt dig bara i bilen och kör så vi alla kan komma iväg", för tydligen hade det bildats en lång kö med bilar runt oss. Muskelknutten blev så förbannad så att han slängde igen dörren på Kristian för att sedan gå tillbaks till sin bil och köra iväg, men självklart skulle han irritera oss lite mer genom att ta långt tid på sig.
Ni vet när man alltid, efter att någonting har hänt, inser någonting som man hade velat göra? Jag gjorde det. När jag satt i bilen och trodde att knutten aldrig skulle köra iväg blev jag så jävla förbannad att jag fick lust att gå ut ur bilen, gå fram till hans bil och skrika på honom, säga åt honom att köra någon gång. Nu kanske ni tror att jag inte hade vågat det, och det trodde jag att jag inte heller säkert skulle göra. Men jag lovar, jag skulle gjort det. För jag blev så jävla förbannad. Hur kan en vuxen människa vara så barnslig att han kliver ut ur bilen och skäller på den andre föraren när det själv är han som har gjort fel? Hur fan orkar man?

Jag har kommit fram till att min katt är väldigt annorlunda. Here's the thing: Hon ÄLSKAR havregrynsgröt. Och nu är frågan.. hur fan kan en katt ens tycka om havregrynsgröt? Bortskämd som hon är så brukar hon få havregryns gröt med lingonsylt och mjölk varje morgon då vi äter det. Och seriöst, visst låter det sjukt? Jag tänkte på det imorse när hon satt bredvid mig i vardagsrummet och glupskade i sig det. Började skratta dessutom, och då kollade hon på mig.. ganska nyfiket och undrande. Och hörrni, nu menar jag inte att hon liksom, tycker att det är okej ifall hon inte får. Det börjar med att hon börjar andas jättetungt (matorgasm?) och sedan börjar hon jama om man inte ger henne. Bortskämd? Ja.

Ska snart dra mig till bussen, mot historiska muséet! Jag förlitar mig helt på Felicia som säger att hon hittar. Hoppas hon gör det också.
Tack till Jakeyboy som skickade massvis med Taking Back Sunday-låtar till mig. Fick världens nostalgitripp igårkväll.
♥

min pluuuttt

Häromdagen när jag satt på tunnelbanan så såg jag att det tydligen finns dagstidningar på "lätt" svenska. Dagstidningar för utvandrare, alltså? Praktiskt. Och nu när jag satt och käkade frukost i vardagsrummet, medans jag läste på ett mjölkpaket om och om igen så tänkte jag.. varför finns det inte dagstidningar för ungdomar då? Kanske lite opraktiskt eller så, men jag skulle inte banga på att köpa en om en sådan kom ut! Nu är det så att jag är så ungdomlig så jag inte orkar med dagstidningarna. Det står en hel del intressanta grejer, men minus det så är det bara bullcrap, alltihopa. Folk borde tänka på oss småttingar också!

Ja, jag har en dröm. Och denna drömmen har jag haft så länge jag kan minnas, nästan. I alla fall i flera år nu. Säkert ända sedan jag var 12 år gammal. Min dröm är att studera utomlands. I ett engelsktalande land. (Som folk som känner mig vet, så är jag väldigt svag för amerikanska dialekter.) Nu när massvis med folk runt mig (okej, två) säger att de ska iväg och plugga utomlands (Mathilda - Kina, Måns - Australien?) så börjar jag bara tänka på det ännu mer, och jag får panik. För det är något som jag verkligen vill. -"Om du ens tänker på att du vill studera utomlands - tveka inte! Gör det!", stod det i katalogen, och ja, det vill jag.
När jag hade pluggat matte så såg jag att jag hade fått ett brev från "EF språkresor". Tönt som jag är så beställde jag hem ganska många kataloger för ett tag sedan, och tydligen så har de inte slutat skicka nya till mig. Den satt jag i alla fall och bläddrade runt i i sisådär en timme, funderade och funderade. När pappa klev in i köket så började jag tjata, för miljonte gången om att jag vill åka till USA och plugga. Den här gången var han mer positiv när det gällde detta och sa att han inte visste hur vi skulle göra, pengar och så, det kostar ju mycket. Att jag måste kolla upp en del grejer.
Därför har jag bokat en tid med Ewa Zäll, min studievägledare från Skåne.

För några minuter sedan så fick jag reda på att jag har en ny läsare! (Hej Robin!) Dock vet jag inte hur länge den glade pojken kommer hänga kvar här, men jag får hoppas på det bästa.

De senaste dagarna, då jag har jobbat, och inte haft lov, så har jag undrat (och undrar fortfarande) - varför går dagarna så långsamt? Kvällarna är nog värst. Klockan är bara 22.14, och det känns som att den är 02.00 eller något. Jag vill sova, men ändå inte. Jag har sagt till mig själv att jag ska lägga mig tidigare, varje kväll. Men själv vet jag ju att jag inte kommer göra det. Jag vet att jag kommer lägga mig samma tid som alla andra dagar. Jag antar att jag inte lyssnar på mig själv för att jag har ställt in mig lite halvt på att jag har lov, och det är något jag får leva med nu. Hemskt att skriva att jag inte lyssnar på mig själv, det känns lite konstigt.
♥

Miike Snow och farmville. Känns som att jullovet redan har börjat. Inga skolarbeten som jag måste ta tag i förrän om några veckor gör allting så mycket lättare. Jag behöver inte oroa mig över någonting förutom att jag måste hinna köpa en/några till klappar till Millis.

Tidigare ikväll, för någon timme sedan, när jag satt på tunnelbanan så klev det på en man i sisådär 35-40årsåldern, såg allmänt sliten ut. Han ställde sig i gången och jag tryckte på paus och lyssnade på vad han hade att säga. Han sa bl.a. att han inte hade någonstans att bo och att han behövde samla ihop 40 kr för att kunna bo på stadsmissionen inatt, få mat och så. Jag kände igen honom, jag tror jag har stött på honom på tunnelbanan förut. Det var iaf någonting med honom som gjorde mig till en "giver". Jag tog upp plånkan och hällde ut alla småmynten i handen. En grej som störde mig under tiden då jag gjorde detta var att det satt en käring framför mig som kollade på mig med en blick som antagligen betydde "Vad fan håller du på med? Ska DU ge pengar TILL honom?". Jag ignorerade henne starkt (fick nästan lust att börja skrika och tvinga henne att ge honom pengar, men ångrade mig), när denne snubben gick förbi så gav jag honom pengarna varav han sa "Tack, tack snälla du!". Hela hans ansikte lyste upp, vilket även gjorde mig jätteglad.
Jag har lärt mig en läxa - Har du småmynt i plånboken och en uteliggare kliver på tunnelbanan och börjar prata på om sitt liv (ni fattar) - ge denne personen alla mynten ni har. För han eller hon behöver antagligen dessa mer än vad vi gör. (:
♥

För lite mer än en vecka sedan gjorde jag världens misstag. Som i princip ingen vet, men som jag tänker berätta för er nu, så följer jag Eriks och Calles bloggar (idolernas, ja). En sak jag ofta brukar göra är att kommentera så fort de har uppdaterat, vilket sällan händer när det gäller Calle, men varje dag när det gäller Erik. En gång kommenterade jag även i Toves, men det har inte med saken att göra! Nu är det så att jag tydligen har råkat kryssa i någon ruta varje gång jag har kommenterat, som gör att jag får mail varje gång någon kommenterar det inlägget som jag kommenterat. Om ni är lite smarta och använder huvudet så fattar ni säkert att det händer väldigt ofta, vilket i sin tur leder till att jag får flera tusen mail i minuten. Fick nyss ett mail från "Disqus", som det nu heter, lite komiskt. Frågan är bara.. hur fan tar jag bort detta? Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det funkar. Jag har inte kommenterat i bloggarna på ett ganska bra tag, vilket betyder att det är människor som kommenterar gamla inlägg, vilket gör mig ganska irriterad. Måste jag få över 100 mail varje dag, tills vidare?

En tanke kom nyss upp i min hjärna. Något väldigt.. oklart. Jag drömde en konstig dröm inatt. Det är det enda jag minns.. Att den var konstig. Irriterande att jag inte minns någonting, för isåfall hade jag kunnat skriva precis vad den handlade om här, men det kan jag ju inte göra, tyvärr.
En kär vän till mig däremot.. har drömt något väldigt konstigt två nätter i rad, som jag har fått berättat för mig flera gånger, och som jag har skrattat åt så att nästan tårarna exploderar ut ur mina ögon. Det personen har drömt om tänker jag dock inte skriva ner här.
♥

Har vi en sömnmätare? Som mäter av hur mycket sömn man behöver? Jag tänkte på det inatt någon gång, när jag vaknade, och inte kunde somna om. Det kanske är så.. att när man har sovit i kanske.. tio timmar, så vaknar man, och kan inte somna om. Så verkar det iaf vara för mig.
Igår sov jag i fjorton timmar, och inatt sov jag i åtta. Det kanske blev lite för mycket? Ifs kunde jag somna om, efter sisådär en timma, men ändå.. Det suger. Bara så ni vet.
Jag provade på att prata nyss. Det gick helt okej. Låter jättehes bara. Men jag ska inte prata på hela dagen, så får jag se hur jag låter när jag kommer hem idag. Hoppashoppashoppas på att bli normal.
♥

Svenskasnack - sug. Jag och Felicia babblade på som fan, och sen slutade vi.
Fika @ John Chris var mycket mysigt. Jag försöker lära mig att dricka chailatte, vilket gick ganska bra idag. Den var god, men tydligen inte lika god som på barista, wayne´s och espresso house, så jag ska nog inte tänka mycket mer på saken. Nu väntar jag på att R ska logga in så jag kan göra engelskagrejen. Jag orkade inte göra den igår kväll, vilket gör att jag MÅSTE göra den idag eller imorgon, he he.

Nu byter jag från det där snacket till en grej som jag har tänkt på. Jag kom att tänka på det när jag satt på bussen imorse då den stannade vid Ektorp centrum och massvis med folk klev på. Tur var väl att bussen var halvtom, så därför fanns det lediga säten lite här och var. Men då såg jag att det ändå var folk som satte sig bredvid andra, när de istället kunde gått och satt sig ensamma på tvåsäten, någon annanstans.
Varför gör folk såhär? Är det för att de är ensamma och inte vill sitta själva? Eller är de bara helt dumma i huvudet och hur blinda som helst, så att de helt enkelt inte ser att bussen är halvtom och inte sprängfull? Jag vet att jag inte är den enda som åker buss som tycker att det är skönt att sitta själv, lyssna på musik och bara chilla, för det är ju det bussresorna är till för. De är inte till för att folk ska kunna sitta bredvid varandra istället för att känna sig ensamma, eller? Om jag sitter bredvid någon på en full buss, och två stycken som sitter på samma tvåsäte kliver av, så går jag och sätter mig där om ingen annan tar den platsen. Det ser jag som en ganska obvious grej och då undrar jag - är jag den enda som tänker såhär?
♥

Helvetes jävla apskit. Såhär tänkte jag igår kväll: Jag skippar idrotten och börjar 11.20 istället, det blir ju skitbra! Så satte jag klockan på 08.44, bussen skulle gå 10.19 och då skulle jag hinna till spanskan PRECIS. Ja men okej, det verkar ju chill liksom. NÄR VAKNAR JAG? 10.00, av att Julian ringer mig. VAD FAN ÄR DET HÄR? Åh, vad förbannad jag blir på mig själv. Om jag tar nästa buss så blir jag jätteförsenad, vilket gör att det inte ens är värt att komma till españolan. Tack som ini helvete att jag bor på landet, not. Nu har jag en lektion kvar (svenska) som börjar klockan 14.20, är det okej eller? Nej. Sen har jag engelskatentan från klockan 16-19 och jag drömde att jag helt enkelt glömde bort att jag skulle göra det provet. Kan den här dagen börja bättre? Fy helvete vad nervös jag är nu. Och förbannad.
Och i hopp om att må lite bättre så läste jag mitt horoskop för dagen. Hjälpte det? Nej.

Tur:
Bli inte förvånad om du har otur idag.
Om du däremot har tur med något bör du
betrakta det som en mycket viktig och
speciell händelse.

Vad har hänt med mitt überwajnande i bloggen? Jag minns att en del läsare uppskattade det, men varför slutade jag med det? Pratade om det med både Mathilda och Felicia idag, och jag har bestämt mig för att försöka börja med det igen! Det är ju kul, föfan.
Vad har jag att klaga på idag? Jo! Tänk er detta - ni kliver på bussen (det kan vara på kvällen, efter skolan, på morgonen, när som helst på dygnet) och upptäcker att folkmassan med folk som ska på aldrig minskar, och till slut är bussen proppfull, sådär äckligt full då man står och andas ur en svettig snubbes armhåla. Det är då man får syn på en medelålders kvinna som låter hennes unge sitta vid fönstret, och då menar jag inte en unge på 12 bast, utan någon mellan 2-5 sådär, småpluttar dvs. VADIHELVETE tänker då käringen med? Hennes glutt tar upp en tjugofemtiodel av sätet och sitter där och äcklar sig. Skulle inte ni låta ungen sitta i erat knä då? Och låta någon som tar upp hela sätet få sätta sig bredvid...? Om alla med småpluttar skulle tänka så så skulle fler folk få sitta, vilket skulle resultera i att de slipper stå upp tills detta mor och unge-par har klivit av bussen.
Felicia och jag möttes klockan två i slussen idag. Tunnelbanade till centralen och satte oss på Wayne´s med en chai, en latte och en chokoboll. Satt där till fem, pratade om London (yea you heard me, ungjäveln har shoppat sönder arslet där borta) och massa annat - hade det allmänt trevligt dvs. Jag tackar bejben för trevligt sällskap och förlåter henne nästan för att hon köpt så mycket kläder.
♥ Puss