Istället för att njuta av det fina vädret så ligger jag i sängen och har en fruktansvärd huvudvärk. Istället kollar jag på film 'snedstreck' möblerar om mitt rum. Både i verkligheten och i huvudet. Funderar även över alla saker jag vet att jag måste göra. På fredag får vi sommarlov. Däremot känns det redan som att vi fått det. Som igår, när man fick träffa sina härliga vänner, från klassen och utanför. Då det kändes som att vi inte hade träffat varandra på flera veckor. Tänk att det är ett år kvar. I höst kommer vi tillbaks till Värmdö gymnasium som tredjeringare. Om ett år står vi där, som alla studenter i år antingen har gjort eller kommer göra. Jag längtar så innerligt mycket, men samtidigt gör jag verkligen inte det.

Vissa säger att man räknas som vuxen när man fyller 18. Det är då man får vara med och rösta i viktiga val gällande Sveriges framtid. Det finns även de som tycker att man räknas som vuxen när man har tagit studenten. När man står där, klar med den gymnasiala utbildningen och har hela världen framför sig. Då man kan välja att göra vad man vill. Allt är möjligt. Och så finns det de som anser att man blir vuxen när man fyller 20. Jag är 18, men inte känner jag mig vuxen för det. Men det kanske är så att, när man tagit studenten och faktiskt måste, antingen ge sig ut i världen, söka jobb, jobba eller studera vidare på ett universitet någonstans, som man faktiskt klassas som vuxen. Vad vet jag? Ett år kvar. Bara ett år kvar.

---

 

Under en längre period nu har jag känt mig arg. Jag har inte haft någonting konkret att vara arg på, utan jag har bara gått runt och varit bitter på i princip allt. Först trodde jag att det hade med the time of the month att göra, jag tänkte att det självklart var dags för pmsen att komma och vända upp och ner på allt. Men nu börjar jag tro att jag trodde fel, eller så är det bara så att jag har varit pmsig alldeles för onaturligt länge. Det har sträckt ut sig över en längre period och nu känner jag att jag behöver få ett stopp på det, vilket dock inte verkar fungera, genom att bara tänka på det så försvinner det inte. Jag har försökt lista ut vad det kan bero på men jag har inte kommit fram till någon realistisk anledning, så istället för att fortsätta fundera vidare så har jag gett upp, helt, och låtit omgivningen påverkas av detta. Fast i synnerhet är det jag som har varit så arg och att vara arg på sig själv eller på allt och alla hjälper inte en i vardagen överhuvudtaget.

När jag är arg så fungerar det att träna. Det fungerar att pusha mig till den gränsen jag har, varje gång. Det fungerar att svettas, det fungerar för det får mig på andra tankar. Det fungerar som egentid för mig. Det hjälper inte att ligga i sängen och lyssna på musik, det fungerar inte att bara sitta hemma och löka i ett hörn, vilket säkerligen fungerar för andra. Att träna fungerar för mig, men att göra det varje dag vet jag bara kommer leda till plågeri.

Åh. Vad arg jag är. Nu ska jag sluta, och ja, jag gjorde det så långt som möjligt för att de flesta, förhoppningsvis, skulle sluta läsa efter ett tag.

Hej då.

Läste nyss artikeln om boken som fick många fans att ta livet av sig. Jag minns när jag fick reda på det första gången och insåg att jag ville läsa den, för vadå, ofta en bok kan vara så sorglig så att folk bokstavligt talat tar livet av sig? Det kändes så extremt och det fick mig att vilja se ifall den verkligen var så sorglig (jag tror inte riktigt att jag hade tänkt ta livet av mig, men att inse hur sorglig den var var väl någonting jag hade insett då). I artikeln jag alldeles strax kommer länka till er så länkar de till vart man kan köpa boken två gånger. En gång i mitten och en gång i slutet. Räcker det inte med en gång? Är det så att vi är överbefolkade i Sverige och att vi behöver lite hjälp på traven och använder oss av den här boken? "Se så, gott folk! Läs boken och ta ert liv!" Bara jag som tycker det är lite överdrivet? Ska man köpa boken kanske?

Jag blev influerad till att köpa en dagbok när jag läste Felicias blogg tidigare imorse, där det just stod att det var det hon skulle göra. Köpa en. Jag skriver mycket i bloggen, inte om precis allt, men mycket jag funderar över skriver jag ner här. Jag förväntar mig inga svar, men jag förväntar mig förståelse och det vet jag inte riktigt om ni har. När jag tänker efter så är det lite läskigt att de som följer min blogg, som inte är mina närmsta vänner, vet så mycket om mig, när de kanske inte ens har träffat mig tidigare. Eller vet ni något om mig? Det jag vet är att jag behöver en dagbok för att just skriva ner lite tyngre grejer. Sånt som jag egentligen inte vill ta upp med någon eller sånt som jag inte kan ta upp med någon. Tycker det låter som en bra idé. Felicia, ska vi dra och köpa dagböcker någon dag?

---

Ett tips till er smågluttar därute som vill gå ner i vikt men som aldrig riktigt lyckas - Se till att ni går sam/sam eller någon annan plugglinje. Helst natur/natur eller natur/matte-data kanske. Samtidigt som ni går denna linje ska ni även se till att ni har jobb på McDonalds och att ni jobbar minst 50timmar/månad. Finns det något mer ni måste hinna med? Jarå! Träning också. Nu har ju jag lagt av ganska hårt, men jogga minst två ggr i veckan. Allt detta ska ni ha tid med, och så ska ni supa också, varje helg. När ni har uppnått dessa mål så lovar jag er att ni kommer lida av samma "sjukdom" som jag led av igår och jag kan inte sitta här och ljuga och säga att det var nice, men det kanske ni tycker. Vad fick jag i mig? Under dagen lyckades jag med två tsk youghurt och 1/10 knäckebröd som jag sedan spottade ut för att det var så vidrigt. När mamma kom hem och i slutet av kvällen fick jag även i mig 2 skorpor o ett halvt glas blåbärssoppa o några tsk yoghurt. Tänk er hur ni skulle rasa i vikt ifall det var vad ni åt varje dag! Woopwoop, beach 2011?

Tretton minusgrader och jag befinner mig äntligen inomhus, hemma! Har varit en ganska okej dag. Det gick bra på provet i etik&livsfrågor, Felle och jag kom en bra bit på vår historiska undersökning, jag köttade sönder på jobbet och sålde för 5400kr på en timme då målet var 4000! Livet går ganska bra nu.

På tal om liv. På tal om allt. Vi pratade om lycka på etiken idag. Vår lärare ville att vi skulle beskriva vad lycka är för oss. Vissa sa att det var något som var utsträckt över en längre tid, då man är glad osv osv. Jag respekterar absolut att vi alla har olika åsikter och att vi alla anser olika men hallå? Glad? Jag kunde inte ignorera att ordet glad blev ihopsatt med ordet lycka. Är det bara jag som tycker att ordet glad i jämförelse med lycka är skitsnack? Glad är ett för mjukt ord. Underdrivet, om man ens kan kalla det så. Jag fick svara på frågan och efter att det har gått ungefär en dag så kan jag arbeta vidare på mitt svar - Lycka för mig är något som istället för att vara utsträckt över en lång tid uppstår i kortare perioder. Lyckan övervinner allt och det är när man är just lycklig som allting är näst intill perfekt. Allting går bra, man själv mår bra, folk i sin omgivning mår bra och i princip ingenting man gör går fel. När jag säger att lycka uppstår i kortare perioder så anser jag inte att jag sitter och är deprimerad när den inte uppstår, utan det är då jag kan kalla det jag är just då för "glad", eftersom det är ett lite mjukare ord. Givetvis har alla sina nedgångar och såna har jag haft en del utav, men de är inte lika populära hos mig längre.

Vad är lycka för er? Om ni inte svarar så förstår jag, för det förvånar mig ifs inte, men det vore kul att veta vad andra tycker :)

Ända sedan jag kom hem vid 20-tiden så har jag försökt lista ut vad jag ska berätta om för er. Jag har ingenting intressant att berätta alls faktiskt. Sitter och smaskar äpple, försöker vara försiktig med mina nymålade naglar och planerar lite med några friends på msn.

Msn - bara jag som tycker att det börjar försvinna från ens intresselista? Nej men seriöst. Jag brukar sällan vara inne längre och de gånger då jag är det så loggar jag in för att någon tvingar mig (host Mathilda host). Facebook är communityn som har tagit över med alla nya designer, nya grejer som man kan göra och allt sånt. Msn har och kommer alltid vara same old same old. Jag minns när man satt och spelade röj-flaggor hela nätterna med random kompisar, bara för att det just då faktiskt var så kul. Vad händer nu? Man chattar med folk på facebook och stör sig över att chattfunktionen hänger sig hela tiden? De ändrar hemsidans design hela tiden men de lyckas aldrig fixa det där jäkla chatthelvetet.

Folk som smaskar. Det är vad jag har suttit och tänkt på hela bussresan och som jag valt att dela med mig av idag. Jag håller på och läser en bok och när jag läser en bok så kan jag inte lyssna på musik samtidigt. Inte heller går det speciellt bra att läsa när jag hör andra prata i bakgrunden eller bara föra väldigt störande ljud. Detta hände mig på bussresan hem ifrån skolan idag. Ett flertal gånger.

• TVÅ personer som satt i närheten av mig tog fram något prassligt och började smaska sönder så att det gjorde ont i mina öron. På riktigt.
• Några ungdomar bakom mig satt och pratade högre än JAGVETINTEVAD om slampiga lärare och god knows what.
• En tjej satte sig bredvid mig och började snörvla som ini tusan.
• Seriöst femton klasser gick på bussen och skrek.

Är det så att ingen vill att jag ska lyckas läsa ut Makeovermani? Jäkla omgivning som ska föra så mycket oväsen

Bara jag som lagt märke till att alla badar nuförtiden? Inte för att jag menar att man inte badade förut, men vad hände med att duscha? Visst, att bada är skönt, men att ligga i badet hundrafemtio år, FLERA gånger i veckan? Nya trenden 2011? Kanske ska ta mig ett dopp snart? Och nu menar jag inte att folk badar ute i sjön eller så, det vore ju förjävligt. Jag snackar badkar, mina vänner. Synd att vi bara har duschar hemma hos mamma. Fan vad synd. Då kan jag inte bada. Är jag ledsen? Inte det minsta.

Bara jag som tycker det känns lite gay när killar berättar att de badar i badkar? Får bara lite halvsjuka bilder i huvudet. No offense till er gays därute, jag har ingenting emot er.

Jag har matteprov idag. Andragradsekvationer. Bara jag som känner att jag hellre skjuter mig i huvudet, typ? Matematik B är en av de mest ovärda kurserna att gå. I alla fall om man vill bli jurist. Vad krävs för den utbildningen? Samhälle B och Historia B, som jag går nu. Matten kommer jag aldrig behöva. Räkna ut grejer genom att använda pq-formen? Kommer det någonsin hända? Nej. Jag förstår att vi måste lära oss multiplikation, addition, subraktion och division. Att procent är viktigt att kunna och sannolikhet. Men what's upp med allt annat? Är det bara jag som delar denna åsikt? Förresten så vet jag att jag inte är ensam, men jag blir bara så pissed på alla lärare, ungdomar och föräldrar som säger att matte b är något man kommer kunna ha användning av i framtiden. My fahking ass att jag kommer ha användning för det jag lärt mig i matte 2010-2011.

Nu ska jag springa till bussen. Have fun!

Ibland, när jag är ute och promenerar, så tänker jag på så konstiga saker.

• Hur är det att snorta snö? Jag menar, det är kallt. Borde inte det vara skönt i näsan då? Om du har gjort det så skriver du det här nu. Funderade på att pröva när jag var ute och gick, men det vore ju lite galet. Eller?

• Varför blir man så jäkla snuvig när man är ute och går på vintern? Seriöst. Jag vill inte gå in alldeles för mycket på detaljer men man kan ju nästan säga att det är ett never ending rinn. HAHAHAA vad äcklig jag är, men ni fattar vad jag menar. Skitjobbigt? Svar ja

• Jag gick hela vägen hem i motvind och tänkte "Fan vad skönt för alla glasögonormar därute" för seriöst, då behöver man inte kisa hela tiden. Det enda som fattas är ett par vindrutetorkare, sedan blir promenaden näst intill perfekt!

• Har cigaretter ett utgångsdatum? Vet inte riktigt varför jag tänkte på det, men det borde de väl ha? Det är väl inte så att man kan röka en cigarett som är 100 år gammal? Låter inte hälsosamt...

• De som jobbar med att skotta snö på vintern måste väl vara ganska flexibla, eller har jag fel? Jag menar, om det snöar så är det inte direkt så att man kan säga "Äe men vet du vad? Jag kan inte just nu. Sitter och kollar på gossip girl och känner att jag inte är så JÄTTEsugen." och inte kan man ha ett schema direkt heller, eller hur? För om man ska jobba en dag då det inte snöar så skulle det ju suga ganska mycket.

Det är sjukt hur nostalgisk jag blir. Det är sjukt hur dåligt jag mår. Det är sjukt hur tankar kan snurra runt så mycket som de gör i mitt huvud. Det är sjukt. Allt är sjukt. Allt är galet. Jag saknar allt och jag vill inte ha det såhär. Hur emo är jag på en skala? Kan jag sluta? Nej, det kan jag inte. Man skulle nästan kunna tro att jag hade pms eller något, men det har jag inte. Kan någon bara skjuta mig i huvudet tusentals gånger så jag slipper tänka mer? Jag vill vara en blondin (ha ha vad rolig jag är), nej men jag vill vara dum i huvudet. Jag vill enbart tänka på rosa fluff, killar och kläder. Varför måste jag vara så djup och jobbig? Aa hejdå.

Kör på lite Elliott Smith i väntan på att jag ska bli trött. What to do liksom? Kommer antagligen gå och lägga mig snart.

Idag sa Elin på jobbet att jag har en för låg röst. Jag skrek ju mycket. Tydligen hade jag en för mörk röst. Hon ville att jag skulle pipa som en fågel när jag skrek. Hur ska det gå till? Jag är ganska glad över att jag inte piper. Det låter alldeles för hemskt. Jag försökte mig på detta, att skrika jävligt pipigt alltså, och det slutade bara med att mina kollegor klagade på mig i omklädningsrummet. Så what to do? Jag kanske inte sätts på just samma position på WT:n längre, men jag tycker bara det är skönt. Kände mig faktiskt som en skrikande idiot. Imorgon är David skiftis, förhoppningsvis betyder det kassa för mig då.

Tänk er följande - du sitter på bussen och platsen bredvid dig är ledig. Dert är ganska fullt på bussen så platsen bredvid dig lär bli upptagen när som helst. Bussen stannar. Massa pensionärer kliver på och bakom alla dessa russin kliver det på en... helt okej-snygg kille! Ett russin är på väg förbi sätet bredvid dig och killen går bakom. Om tanten inte sätter sig bredvid dig så gör killen med största sannolikhet det. Vad tror du händer? Typiskt! Och det ska alltid hända. Alltid! Dumma tant. Det är vid såna här tillfällen man ska ha fetaste väskan bredvid sig som man ska ta bort, ganska casual, precis när killen ska gå förbi sätet bredvid dig.

Känner att jag har mycket 'on my mind' såhär på morgonkvisten och jag ber om ursäkt ifall detta tråkar ut er som aldrig förr, men det får ni helt enkelt stå ut med, kära vänner!

Om ni ser någon gå förbi er på stan eller liknande, med världens jävla tatuering över halva kroppen, brukar ni få ångest för deras skull då? Jag får det, big time. Jag menar, vad tänkte de med? Tatuerar in världens fetaste grej över hela armen, halva höften, hela benet eller vad vet jag.. ansiktet? Nej, jag tycker synd om er som gör det. Visst att ni tycker att det är fint för tillfället! Men vad kommer hända om några år? 10? 20? När ni skaffat barn och börjar bli lite äldre? När huden börjar hänga och den också gör det? Nä fy. Jag funderar ju starkt på att tatuera mig, men det går lite upp och ner med det där - ibland vill jag, ibland inte. Mina är ju, som sagt, ja, jag har inte sagt vad jag vill tatuera in men hint - väldigt små sådana. Två, kanske tre stycken har jag funderat på i mer än ett år och jag blir bara mer och mer osäker. Tror mina föräldrar också är en anledning, de har verkligen en förmåga att få en att tänka annorlunda. Så jag vill bara säga till er att.. gör inget ni vet att ni kommer ångra. För ni lär ju inte sitta med hängig hud och 4342 rynkor och säga "Kolla min coola tatuering av en skitfet, rosa ponny! Visst är den fin?" Näe, jag skulle gråta sönder om det hände mig. Man får hoppas på att man inte gör detta på fyllan, eller att man har råd att laserfixa bort den!

På etik & livsfrågor-lektionerna så har vi börjat diskutera vad vänskap betyder för oss, också vad kärlek betyder och att de kan knytas samman. De lektionerna får mig att inse att vänner, ja, de har man, runt omkring sig, överallt. Även fast de inte visar det för en hela tiden, så har man alltid vänner. Det finns alltid någon man kan vända sig till, nära eller bekant. Och det får mig att tänka till.. för jag brukar alltid tänka att jag inte har många vänner som stöttar mig, men det har jag ju. För mig är vänskap ömsesidigt. Det handlar om att ge och ta. Inte att bara ge och inte att bara ta.
Jag hade en djup och mycket givande konversation med Marisa om detta idag och kom överens om att jag av någon anledning fått för mig att jag enbart ska ge, för att det är vännerna och deras hälsa som ska gå först. Jag har alltid blivit intryckt annat, vilket jag bara har tagit emot, men som jag nu insett är fel. Det är nu jag inser att jag har förändrats. Att jag har gått mot det sååå mycket bättre, om man jämför med hur det var förut. Jag har kunnat vara riktigt elak mot folk, utan att ens bry mig egentligen, överhuvudtaget. Nu går det inte. 'Behandla andra som du vill bli behandlad själv' - finns det mer att säga? Något jag vet om mig själv är dock att jag har världens tendens att vara mest sarkastisk i världen och det är något jag gillar att vara. Det är inte elakt menat, det jag säger då, utan det är bara på skämt. Dock är det synd att det faktiskt finns folk som tar illa åt sig när jag just beter mig så, men jag hoppas att vissa tar hänsyn till att jag inte är fullkomligt seriös hela tiden.
När jag tänker på det här så blir jag så sjukt nostalgisk. Jag börjar sakna hur allting var förut. Jag börjar sakna vissa ögonblick. Vissa minnen som jag delar med gamla vänner, som inte går att få tillbaks. Varför växer man ifrån varandra? Varför kan inte vänner alltid stanna kvar, trots konflikterna som uppstår? Som Marisa sa - att det är skönt att kunna dra streck över alltihopa och inte kolla tillbaka. Men hur många streck kan man dra, tills det tar slut på sådana streck och då vänskapen inte finns kvar längre?
Min lärare frågade oss vad vi tycker om följande - kan man göra slut med en vän, som man kan göra med en pojkvän? Jag vet att det går, för jag har varit med om det, flertal gånger, men bara med en person, en som jag kan minnas i alla fall. Och hur långt ska det egentligen behöva gå för att det ska göras en så drastisk förändring? Om man känt någon tillräckligt länge, och känner personen tillräckligt bra - hur klarar man då av att bara... glömma bort? Att bara.. gå vidare?

Ja, jag har äntligen kommit underfund med att det heter "dök" och inte "dykte". Det jobbiga är dock att jag ibland (nu, i det här fallet) känner att svenskan kan vara liiite flummig. Eftersom "dök" verkar vara det korrekta i det här fallet, varför fungerar det då inte att säga "mös", eller "lös"? Inte för att jag någonsin skulle göra det, för enligt mig låter det efterblivet, men varför går inte det, när man säger "dök" istället för "dykte"? Om det bara kunde vara så att vi höll oss till en regel. Att man t.ex. säger "lyste", "dykte", "myste" istället för "lyste", "dök", "myste"? Enligt mig blir det ganska förvirrande. Jag vill säga "dykte" bara för att man säger "kte" i slutet av de andra verben, haha. Som när vissa säger "tröck" till "tryckte", eller kanske "skärde" till "skar". Puss på er människor...

Nu pratar jag med mamma. Hon är ledsen över att jag flyttade till pappa idag. Tydligen drog Kristian iväg på bussinesstrip till Ningbo, Kina. Ganska passande när jag drar till pappa? I think not! Så det är ganska ensamt för henne där borta, men hon har ju Safira och henne har jag inte längre, vilket suger. Förresten så pratade jag med pappa idag och jag kanske ska byta rum. Till min bradres, som ligger en trappa ner i huset. Han befinner ju sig i Ooooppsala nu, vilket gör hans rum ganska tomt. Och större än mitt. Det enda negativa är ju att det ligger på våningen där nere, där ingen annan sover. Nu tänker ni säkert "och vad fan är negativt med det?" men jag tänker "läskigt." jag menar, om några killers skulle bestämma sig för att göra inbrott i just vårat hus och döda våran familj så skulle de ju välja att döda mig först. Förstår ni mig nu? Jag ska fanimig ta och fundera på detta