Ja jag råkade göra någonting väldigt jobbigt med min bloggs utseende och det ser nu åt helskotta ut. Tyvärr suger jag på html och allt som hör till så istället för att försöka lösa det låter jag det vara. Om någon snäll själ kunde komma hit och hjälpa mig vore det ju trevligt, annars får det vara.

Nyss läste jag igenom ett par lite äldre blogginlägg och jag älskar det här. Jag älskar att jag på sätt och vis håller den här bloggen levande. Jag älskar att läsa vad jag tänkte på just i skrivande stund, jag älskar att tänka tillbaka på vad som faktiskt hände i mitt liv just då. Jag älskar det.

Min första lediga dag då jag inte har någonting jobbigt inplanerat och med världens lårkaka på högra låret kan jag tyvärr inte fullända mina planerade planer och träna idag. Istället tvingar jag med mig min bästa vän ut på en långpromenad utan dess like, som hon inte alls verkar speciellt intrigerad över, men jag gör mitt bästa.

Jag har tagit studenten. Jag har inga som helst planer på att sätta igång med något plugg till hösten. Förhoppningsvis (Observera att ni bör hålla tummarna när ni läser detta) har jag kvar jobbet på Ica till hösten och där tänker jag svettas och slita och svettas lite mer. Jag har bundit nya bekantskaper och mina gamla träningsrutiner börjar arta sig. Jag är glad. Jag mår bra. Om jag begär något mer? Just nu: faktiskt inte.

Fredag den 13e har gått helt okej. Det värsta med den här dagen var väl att jag, som vanligt, glömde paraplyet den dagen då det ska spöregna men att hänga under träd har blivit en ny grej för mig.

Jag kan inte säga att jag inte tycker om mitt jobb. Jag är förälskad i mina kollegor (i alla fall en utav dem) och jag mår så jäkla bra. Det var längesedan jag mådde såhär bra. Jag har det jag behöver just nu och kan fan inte be om mer. Eller okej. Jag kan be om en sak till men jag är on it. Håll tummarna hårt som fan för mig så ska fröken Sofia få detta att fungera.

---

Idag köpte jag förresten en målarbok. En med Bamse osv. Och tuschpennor. 19 snart 20 år var det va?

Att ens uppdatera här känns ganska meningslöst, men jag gör det ändå. Den här bloggen ser jag som tusentals minnen som jag bara staplar och staplar på en hög som bara blir högre och högre. Någon dag kommer jag vara glad över att jag loggade in här och skrev en hel del onödiga meningar. Någon dag kommer jag sitta någonstans och läsa dessa onödiga meningar och skratta, kanske gråta, längta tillbaka. Så jag måste skriva.

Jag har sedan jag skrivit sist tagit studenten och börjat jobba. Jag har gett mig ut i arbetslivet och struntat i allt som har med läxor och skola att göra, för jag har inte behövt oroa mig över det. Det har gått bra på jobbet och jag har byggt på en hel del muskler och fått en hel del träningsvärk. Att jobba på färskvaruavdelningen trodde jag inte skulle vara ett så tungt arbete som det faktiskt varit. Jag trodde inte heller att jag träffat en hel del trevliga och öppna människor under så få arbetade dagar.

Mitt i allt detta som gått så bra skulle det självfallet hända någonting dåligt. Natten mot midsommar vaknade jag med magsmärtor från helvetet och visste att någonting stod hemskt fel till. Jag åkte in akut och fick ta tester efter tester som visade sig att det var en inflammerad blindtarm som låg bakom problemet. Kort sagt: Den opererades bort och jag är nu hemma efter två dygn på sjukhuset. Jag är sjukskriven och mår dåligt över att jag inte kan göra annat än ligga i sängen hela dagarna. Nu vet ni. Nu vet mitt framtida jag.

Jag börjar fundera över om jag har utvecklat någon form av sömnproblem. Varje natt denna vecka har jag legat och dragit mig i timmar med förhoppningarna om att bli trött och somna in men nä, det har tyvärr varit ett stort jäkla problem. Vet inte om det är studentfeber eller någon annan form av nervositet över någonting men när jag tänker efter har jag ingenting att oroa mig över. Istället för att sova har jag lärt mig att man ska sysselsätta sig, sömndoktorn som jag är, och pratade därför med min norrländske man fram till klockan halv tre på natten. Även då var jag inte ens trött. Kände av denna trötthet imorse när alarmet dånade sönder i mitt rum men vad ska man ta sig till? Ska jag börja sova på dagarna istället? Gå helt crazy på nätterna kanske? Skulle kunna bunkra ihop med min katt och joina henne på nätterna litegrann, men så får det inte bli. Projekt "Lära sig att sova" sätter igång i natt. Lite som att återgå till när man var nyfödd osv. Ridå.

Idag gav min lärare varje elev i klassen en sten. En sten som hon bad oss lägga på en hylla hemma hos oss. En sten som skulle representera eller påminna oss om att vi aldrig klarar oss ensamma. En sten som skulle påminna oss om att vi människor formar varandra. Påminna oss om att vi människor faktiskt inte klarar oss utan varandra.

Vår lärare, stenfanatikern, hade alltså letat upp 28 stycken stenar som vi allihop skulle ta med oss hem och lägga på en hylla som en fin liten påminnelse. Självklart kommer den stenen få mig att tänka på det också, men det den främst kommer få mig att minnas är henne, vår fina lärare, stenfanatikern. Katarina Bolling. En av de finaste och mest givmilda människor jag träffat, någonsin.

Allt för betyget i idrott. Idag vandrade jag och en mycket god vän runt i Tyresös skogar. Tog på tok för många fikapauser, men som nästan uppskattades mer än själva promenaden. Rutten var på ett ungefär 1 mil lång men för oss med alla våra pauser tog det tre timmar. Var bland det skönaste jag gjort en vardagseftermiddag. Vi åt harsyra, vi knallade uppför, vi knallade nedför, vi kissade bakom träd, vi matade fiskmåsar, vi knastrade sönder kottar och vi blev attackerade av mygg. Bilder kommer lite senare.

Önskar att man hade tid till att skogsvandra oftare. Verkar som att jag kommer ha tiden snart, men sällskapet har jag inte. Att bara gå milslånga vandringsleder och njuta av naturen. Det gör man inte ofta, nä.

First Aid Kit gör mig nostalgisk trots att jag inte har något att koppla till när jag lyssnar på dem på grund av att jag började lyssna på dem för knappa månader sedan. Fint är det i alla fall.

Står framför den sista pluggveckan i skolan. Efter idag behöver jag bara slapplugga. Igår satt jag hemma hela dagen, i bastun, observera att den inte var igång, och övade på mitt högtidstal jag ska hålla i kursen Svenska C idag. Är fruktansvärt nervös och det enda jag känner att jag vill göra är att ta en tequilashot eller två några minuter innan. Varför kan inte det vara okej? Det hade resulterat i att jag gjort bättre ifrån mig. Jag lovar.

Om två veckor och en dag tar vi studenten. Fan så det pirrar.

Jag vet att jag tjatar på väldigt mycket om att livet leker på bra och i rätt riktning just nu och jag känner att ni helt enkelt bara får ta och stå ut. Bra grejer har hänt, otippade grejer har hänt, spontana grejer har hänt och hittills har ingenting gått snett och jag håller tummarna för att det inte gör det på ett bra tag.

Det har hängts. Det har dansats. Det har förtärts alkohol. Det har förbrukats nikotin. Det har knutits nya kontakter och bekantskaper har hoppat ett flertal steg framåt. Det har bara varit allmänt bra, kort sagt. Den här helgen är ett bevis på att alla bör dra på fester där de inte känner en kotte då det denna gång slutade i succé.

Sitter i skrivande stund med nyborstade tänder. Åt en makrillmacka för någon timme sedan och luktar fortfarande fisk. Känns lagom ofräscht så tandborstning #2 sätts igång nu. Ha en bra dag nu, guys!

Det är mycket jag vill ska hända. Det är mycket jag vill ha. Det är många saker jag är glad över har hänt och det är många saker jag är glad över att jag har. Jag har på senare tid uppskattat de små sakerna i livet och jag har lärt mig att det är dessa saker man bör uppskatta som mest. Antalet dagar som är kvar till studenten räknas fortfarande ner och det är inte långt tid kvar nu. Om 25 dagar befinner vi oss på Värmdö gymnasiums slutskiva och jag hoppas ni gör detsamma.

Det finns egentligen ingenting som kan få tiden att gå fortare men jag vet inte riktigt om det är det jag vill att den ska. Frågan är om det är nu jag ska se till att ta vara på den korta tid vi har kvar som klass. Det kanske är nu jag ska njuta av det jag har. Det kanske är nu jag ska njuta av att inte vara riktigt vuxen än. Eller så ska jag helt enkelt bara uppskatta att jag går mot vuxnare tider. Fan. Om 6 månader fyller jag 20. Då jävlar är jag inte tonåring längre.

Jag vill lägga mig i en skog och bara låta tiden fara förbi. Hur poetiskt känns inte det? Nä men ärligt talat. Hade varit riktigt skönt. Istället blir det skola. Jag har tyvärr ett liv att ta tag i. Det är mindre än en månad kvar till studenten nu och imorgon har jag och min klass studentskivan vi väntat på alltför länge nu.

Pappa och bonusmamman är på väg hem från New York. Eller, de åker idag. Skulle kunna göra i princip vad som helst för att åka dit. Om jag bara hade pengar. Då hade jag inte tvekat en sekund.

Imorgon ska jag till nya jobbet för en introduktion och jag är ruskigt nervös över vad som står på planeringen under de tre timmarna som jag ska spendera där på förmiddagen men hoppas ni håller tummarna! För ett flertal veckor sedan lovade jag mig själv att jag skulle köpa en 'Situation Stockholm' av en uteliggare för min första lön om jag fick det här jobbet så det ser jag fram emot. Att göra en god gärning som faktiskt gör delvis skillnad.

Förvirringsperioden håller i sig. Jag oroar mig. Jag bryr mig för mycket. Jag tänker för mycket. Mestadels oroar jag mig. Jag har gjort misstag men har på senare tider gjort mitt bästa för att mina nära ska må bra. Jag hoppas inte att jag har misslyckats den här gången. Det skulle bara resultera i smärta och sorg. Till alla er, mina vänner, ni förtjänar det bästa i världen.

Fuldagar är fan bland det värsta som finns. Jag har provat allt som jag hittat i min garderob men inte fan passar ett plagg till någonting. Det är då man helst av allt bara tar på sig en potatissäck och går till skolan för det skulle kännas likadant som att gå i kläder. Istället väljer jag det fulaste jag hittar längst in i garderoben och hoppas på det bästa. Vad kan gå fel? Jävligt mycket.

Jag vill sätta mig på ett plan vars destination är okänd. Jag vill springa iväg rakt in i skogen utan att riktigt veta vart jag kommer hamna. Jag vill klättra upp för ett berg och bara sitta där och försvinna från verkligheten. Det är fem veckor kvar tills jag får min frihet. Om fem veckor kan jag göra vad fan jag vill. Om fem veckor har jag hela livet framför mig och jag behöver inte tänka på plugg på ett bra tag. Jag behöver inte tänka alls, om det är vad jag behagar att göra.

Jag känner mig vilsen i mig själv just nu. Vilsen i mig själv och bland andra. Jag hoppas på att det försvinner snart.

Förvirringsperioden har uppstått och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen eller hur jag ska göra för att förstå. Jag hatar människor som tänker för mycket. Som spekulerar och funderar. Säkerligen för att jag är precis så själv. Jag tänker för mycket. Jag spekulerar och funderar. Det hela resulterar bara i konstant magont som vägrar ge sig.

Har hamnat i en stressfull period av plugg och förberedande för jobb och taggande inför studenten. Det händer så mycket på en och samma gång att jag inte har tid att lägga energi på allt och får problem med att lägga energin på rätt saker. Idag bestämde jag mig för att ta en ledig dag. Med ledig dag menar jag inte att ta det lugnt och ta tid för mig själv utan den här damen har pluggat samhälle C sedan klockan 9 imorse och är nu inne på sin första långa paus. Det är så att vi har mycket att göra i skolan, tyvärr, och när man måste fördjupa sig i ett ämne är det inte att leka med.

Om mindre än två veckor har vi vår studentskiva framför oss och med vår klass verkar inte allting lösa sig som det ska då många är väldigt dåliga gällande det här med att ta ansvar. Nu ska jag ta tag i mer plugg. Ciao!