Under en längre period nu har jag känt mig arg. Jag har inte haft någonting konkret att vara arg på, utan jag har bara gått runt och varit bitter på i princip allt. Först trodde jag att det hade med the time of the month att göra, jag tänkte att det självklart var dags för pmsen att komma och vända upp och ner på allt. Men nu börjar jag tro att jag trodde fel, eller så är det bara så att jag har varit pmsig alldeles för onaturligt länge. Det har sträckt ut sig över en längre period och nu känner jag att jag behöver få ett stopp på det, vilket dock inte verkar fungera, genom att bara tänka på det så försvinner det inte. Jag har försökt lista ut vad det kan bero på men jag har inte kommit fram till någon realistisk anledning, så istället för att fortsätta fundera vidare så har jag gett upp, helt, och låtit omgivningen påverkas av detta. Fast i synnerhet är det jag som har varit så arg och att vara arg på sig själv eller på allt och alla hjälper inte en i vardagen överhuvudtaget.

När jag är arg så fungerar det att träna. Det fungerar att pusha mig till den gränsen jag har, varje gång. Det fungerar att svettas, det fungerar för det får mig på andra tankar. Det fungerar som egentid för mig. Det hjälper inte att ligga i sängen och lyssna på musik, det fungerar inte att bara sitta hemma och löka i ett hörn, vilket säkerligen fungerar för andra. Att träna fungerar för mig, men att göra det varje dag vet jag bara kommer leda till plågeri.

Åh. Vad arg jag är. Nu ska jag sluta, och ja, jag gjorde det så långt som möjligt för att de flesta, förhoppningsvis, skulle sluta läsa efter ett tag.

Hej då.