På etik & livsfrågor-lektionerna så har vi börjat diskutera vad vänskap betyder för oss, också vad kärlek betyder och att de kan knytas samman. De lektionerna får mig att inse att vänner, ja, de har man, runt omkring sig, överallt. Även fast de inte visar det för en hela tiden, så har man alltid vänner. Det finns alltid någon man kan vända sig till, nära eller bekant. Och det får mig att tänka till.. för jag brukar alltid tänka att jag inte har många vänner som stöttar mig, men det har jag ju. För mig är vänskap ömsesidigt. Det handlar om att ge och ta. Inte att bara ge och inte att bara ta.
Jag hade en djup och mycket givande konversation med Marisa om detta idag och kom överens om att jag av någon anledning fått för mig att jag enbart ska ge, för att det är vännerna och deras hälsa som ska gå först. Jag har alltid blivit intryckt annat, vilket jag bara har tagit emot, men som jag nu insett är fel. Det är nu jag inser att jag har förändrats. Att jag har gått mot det sååå mycket bättre, om man jämför med hur det var förut. Jag har kunnat vara riktigt elak mot folk, utan att ens bry mig egentligen, överhuvudtaget. Nu går det inte. 'Behandla andra som du vill bli behandlad själv' - finns det mer att säga? Något jag vet om mig själv är dock att jag har världens tendens att vara mest sarkastisk i världen och det är något jag gillar att vara. Det är inte elakt menat, det jag säger då, utan det är bara på skämt. Dock är det synd att det faktiskt finns folk som tar illa åt sig när jag just beter mig så, men jag hoppas att vissa tar hänsyn till att jag inte är fullkomligt seriös hela tiden.
När jag tänker på det här så blir jag så sjukt nostalgisk. Jag börjar sakna hur allting var förut. Jag börjar sakna vissa ögonblick. Vissa minnen som jag delar med gamla vänner, som inte går att få tillbaks. Varför växer man ifrån varandra? Varför kan inte vänner alltid stanna kvar, trots konflikterna som uppstår? Som Marisa sa - att det är skönt att kunna dra streck över alltihopa och inte kolla tillbaka. Men hur många streck kan man dra, tills det tar slut på sådana streck och då vänskapen inte finns kvar längre?
Min lärare frågade oss vad vi tycker om följande - kan man göra slut med en vän, som man kan göra med en pojkvän? Jag vet att det går, för jag har varit med om det, flertal gånger, men bara med en person, en som jag kan minnas i alla fall. Och hur långt ska det egentligen behöva gå för att det ska göras en så drastisk förändring? Om man känt någon tillräckligt länge, och känner personen tillräckligt bra - hur klarar man då av att bara... glömma bort? Att bara.. gå vidare?