Känner att jag har mycket 'on my mind' såhär på morgonkvisten och jag ber om ursäkt ifall detta tråkar ut er som aldrig förr, men det får ni helt enkelt stå ut med, kära vänner!

Om ni ser någon gå förbi er på stan eller liknande, med världens jävla tatuering över halva kroppen, brukar ni få ångest för deras skull då? Jag får det, big time. Jag menar, vad tänkte de med? Tatuerar in världens fetaste grej över hela armen, halva höften, hela benet eller vad vet jag.. ansiktet? Nej, jag tycker synd om er som gör det. Visst att ni tycker att det är fint för tillfället! Men vad kommer hända om några år? 10? 20? När ni skaffat barn och börjar bli lite äldre? När huden börjar hänga och den också gör det? Nä fy. Jag funderar ju starkt på att tatuera mig, men det går lite upp och ner med det där - ibland vill jag, ibland inte. Mina är ju, som sagt, ja, jag har inte sagt vad jag vill tatuera in men hint - väldigt små sådana. Två, kanske tre stycken har jag funderat på i mer än ett år och jag blir bara mer och mer osäker. Tror mina föräldrar också är en anledning, de har verkligen en förmåga att få en att tänka annorlunda. Så jag vill bara säga till er att.. gör inget ni vet att ni kommer ångra. För ni lär ju inte sitta med hängig hud och 4342 rynkor och säga "Kolla min coola tatuering av en skitfet, rosa ponny! Visst är den fin?" Näe, jag skulle gråta sönder om det hände mig. Man får hoppas på att man inte gör detta på fyllan, eller att man har råd att laserfixa bort den!