Fortfarande en dröm.

Vaknade 12:51 idag - ingen var vaken. Udda för en Söndag liksom. Men sen kom jag att tänka på att, ja, igår. Det var ingen dröm. Men det kändes det fortfarande som.
Inget har varit sig likt idag. Alla är, ledsna. Ingen pratar med mig förutom Caroline. Pappa försöker, men det känns säkert bara fel. Och jag kan inte göra någonting åt det. Det är för sent för att göra någonting. Ska bo hos pappa på heltid nu tror jag. Vet inte ens om jag vågar träffa mamma, och se henne i ögonen. Jag kan inte ens ha ögonkontakt med pappa. Jag skäms, jag skäms för mycket. Det känns inte som att något av det här ska gå över. Som att det ska finnas kvar hela livet, och så kommer det säkert vara.
Jag gjorde ett flertal personer besvikna på bara ett ögonblick. Jag kan knappt förstå hur de känner sig nu.

Jag kan inte gråta. Det går bara inte. Det gick igår, men idag känns allting bara så tomt. För tomt för att gråta, för att ens göra någonting. Jag önskar nästan att jag kunde berätta det för alla, för alla som undrade. Men jag vågar inte. Folk blir bara besvikna, jag har fattat det nu och jag orkar inte med att fler ska bli det. 3 stycken får veta det. Jag kan nog inte berätta det för fler.