Han tror verkligen att han kan bestämma över mig.
Han tror att han kan säga åt mig vad jag ska göra och han tror att han bara kan skälla på mig.
Han är varken en pappa eller en extrapappa för mig.
Han bara finns där, utan att jag ens vill att han ska vara det.
Om han nu bara vill att vi alla ska va lyckliga så kan jag ju säga
 att man inte är lycklig när man gråter så mycket så att man knappt kan andas, nej, precis.
Fy fan.