Det är nu, nu när jag sitter här och lyssnar på José González och kollar ut genom mitt fönster (det är vår ute för er som inte fattat det än) så känner jag att.. Mitt liv är bra. Mitt liv har i stort sett alltid varit bra, men så trög som jag är så har jag inte fattat det. Det har inte tryckts in i min skalle att jag har det bra - jag bråkar sällan med mina föräldrar om stora grejer, jag mår sällan dåligt över världsproblem och ja, jag har vänner som jag bryr mig om och som i sin tur bryr sig om mig (hoppas jag).
   Men nu kommer vi till problemet - varför wajnar jag? Själv vet jag att det inte är för att jag behöver uppmärksamhet, för jag får tillräckligt. Det är så att jag faktiskt inte vill att folk ska bry sig så mycket, jag är ganska så stängd och har svårt för att släppa in folk i mitt liv och det kanske är därför jag inte har speciellt många nära vänner, eller? Jag kanske bara är en sån person som vill få ut allting, eller en stor del av det, utan att berätta specifikt vad det handlar om. Bara slippa ha kvar alla problemen för mig själv, jag vill väl bara inte bära på det ensam, även fast personen jag berättar det för inte bryr sig ett piss om det. Men det kanske är så? Att skriva ner allting i en dagbok känns inte frestande och jag tror inte det lättar på "trycket" alls. Därför vore det skönt om alla kunde ha en person som man kunde wajna för hur mycket som helst. Som inte tyckte det var jobbigt och som bara kunde sitta och höra på ens meningslösa problem, visst vore det skönt?
   Näe, jag ska sluta skriva ner allting här nu. Jag ska försöka få tag på Mathilda. Och jag säger det igen - förlåt för att jag inte var vaken igår, när du behövde mig, eller när du bara behövde prata. Men jag har lärt mig en grej - jag ska sluta stänga av vibrationen på min mobil innan jag går och lägger mig. Ibland kanske jag behöver bli störd i sömnen, jag måste faktiskt fatta att ibland finns det andra som behöver min hjälp och med tanke på att jag funderar på att bli psykolog kanske det vore bra, right..?