Jag känner såhär - det är fredag, och det känns som att vi har gått i skolan i minst 10 dagar utan en välförtjänt helg. Alarmet ringde för 25 minuter sedan och jag ville nästan ta livet av mig. Mina ögon var i princip helt ihopklistrade och INGEN var uppe. Sånt gör det bara ännu svårare att kliva upp och göra sig i ordning.. När alla andra ligger kvar i sina sängar och sover. Imorgon ska jag sova länge. Jag ska lägga mig i helt okej-tid och sedan ska jag sova så länge jag bara kan. Eller, i alla fall försöka. Jag har planer vid fyratiden, så en del timmar blir det!
Spanskadiagnos idag då. Sophia och jag kommer dö, det vet jag. Vi vet att det är dåligt att skolka, men hur fan ska vi egentligen göra? Vi kommer ändå byta om någon vecka. Antingen till Engelska C eller till Teknisk psykologi. Om jag bara kunde förklara för er hur dåligt jag mår när jag kliver in i ett klassrum där det talas spanska. Det är nu vi har nått den nivån då vi säkert ska prata flytande. For your information så kan jag inte det.
Under min och Soffys långa bussresa till gullmarsplan så ska vi diskutera detta. Se hur vi gör. Jag vet att om jag skulle skolka, så skulle min pappa förstå (eller egentligen så hoppas jag det, hah) Det låter galet. Men varför gå på en lektion när man ändå inte kommer gå kvar där en vecka senare? Våran syo var ganska bestämd när hon sa åt mig att gå på lektionen, frågan är dock om jag kommer göra som hon säger.