Har ni sett 'He's just not that into you'? Där huvudpersonen inser att när tjejkompisarna kommer med ursäkter för killarna som dumpat henne så gör de bara det för att hon inte ska bli ledsen och det är alldeles för sant.
-"Kärleken kommer. Leta inte efter den. Till slut kommer den." - känner ni igen det? Och vad gör man om den inte kommer? Om man inte letar, utan bara sitter och väntar på något som inte kommer? När är det dags att inse att kärleken kanske inte var menad just en själv? Eller ska man gå runt hela livet och tänka -"Jo men det är bara för mig att vänta. Min tur kommer snart."? Känns patetiskt. Något som känns mer patetiskt är att jag skriver det här inlägget, men den tillhör ju en tonåring så depression är ett måste att ha med. Kärleksproblem. Fast, aa, jag har ju inga kärleksproblem egentligen, ha ha vad rolig jag är. Torr.
Härmed berättar jag för er alla att kärleken suger. I alla fall när den aldrig dyker upp. Och vad gör man om man gillar någon? Jag vet vad man ska göra, men är det alltid lätt att göra det som måste göras, eller? Ingenting i livet är lätt. Varför måste allt vara så svårt? Varför varnade inte ens föräldrar en? Om jag någonsin får barn så ska jag vara ärlig, hela vägen ut. Frågar ungen hur det är att växa upp så är det bara att säga "Jadu gumman/gubben, det är ett helvete. Tänk dig att du går i en lång, mörk tunnel och att du i den tunneln stöter på en liten ljusspringa lite då och då. Men tro inte att denna ljusspringan bringar dig hopp, utan detta är bara för en sekunds ögonblick!" Ja, om man bara kunde varna sina ungar på det sättet. Nejdå, istället blir det bara att bita ihop och ljuga. Varför ljuger folk? Jag hatar att ljuga. Om det är för att jag inte kan ljuga eller för att jag själv ogillar folk som gör det går väl att diskutera och mitt svar är antagligen "både och". Men om man nu kan prata med kärleken så säger jag såhär "Kom och ta mig bara." Och om kärleken kan tilltalas vid ett namn så kallar jag kärleken Inger så -  "Inger, du vet vem jag menar."

tack och hej.