Vad är det med folk att söka sig till de som det skriker status om? Vad är det med att vilja vara med de som ser sig själva som de "populära" istället för att vara med de man allra helst skulle vilja vara med, men som man ändå inte känner att man kan vara med pga någon patetisk anledning? Vad är det som gör en att må så bra när man umgås med såna människor? Vad är det som gör en glad av att vara med folk som är falska och som ändå kommer hugga en i ryggen? Eller är det bara jag som inbillar mig? Tyvärr så tror jag inte att jag gör det.
Någonting jag har kommit underfund med är att det enda de människorna går runt och flashar med, det är osäkerhet. Jag vill bara få folk att förstå, men det är hopplöst. Det är som att prata med väggar. Det är som att försöka trycka in information i någons huvud utan att komma någonvart.
Det är inte värt att vara barnslig. Att snacka skit, kolla snett, skratta åt, döma, ja, listan är oändlig. Alla har vi varit där, men någon gång är det dags att växa upp och jag hoppas att eran tid kommer snart.