Okej, nu blir jag sådär emotionell när det gäller musik. Förra gången var det Kent, nu är det Lars Winnerbäck. Jag vill tacka min fader, som fick mig att börja lyssna på honom. Som lyssnade på honom hela tiden, som spelade sönder mina öron när jag satt uppe på landet och ville lyssna på allt annat än Lars, som inte brydde sig om mina klagomål.
Hans röst, hans texter, hans gitarrspel. Varje gång någon jag känner berättar att han eller hon inte gillar Winnerbäck så blir jag förbannad. Hur kan man låta såhär fin musik blåsa iväg? Hur kan man inte älska den? Jag vet, smaken är som baken. Men vadfan, är det bara jag som är "unik" som kan lyssna på i princip vad som helst? En dag kan det vara Winnerbäck, nästa kanske det blir lite Hoffmaestro, någon annan kan det vara Broder Daniel som står på listan. Nu kanske det inte var så jättestor skillnad på deras musik, eller jo, men alla är svenska. Ni som hört vad jag brukar lägga upp här, förstår nog att min musiksmak är bredare än Don Vito.
Jag tycker att folk ska sluta ogilla viss musik, att inte ens ge den en chans.. Det är ett under att vi har musik. Jag menar, vad skulle vi göra utan den? Vad skulle vi göra utan musik? Om vi inte visste att man kunde sjunga eller hitta på olika melodier när man vill och hur man vill. Jag tycker det är vackert. All musik är vacker på sitt egna sätt. Förutom screamo och annan skrikskit, för där finns det ingen talang alls. Det är bara oljud.