Tidigare hade jag ångest inför morgondagen. Tidigare tänkte jag att det var den här dagen och kvällen som jag skulle sitta inomhus och äta choklad och påbörja min väg mot fetma. Det var då jag skulle tycka att mitt liv var så meningslöst när mina vänners var raka motsatsen. I och för sig skulle jag kunna se det så, eftersom jag inte har någon kille. Fast jag har något så mycket bättre. Jag har vänner som förhoppningsvis aldrig kommer lämna mig, jag är omringad av folk jag tycker om och som tycker om mig. Så imorgon ska jag inte sitta hemma och tycka synd om mig själv. Imorgon ska jag och Mathilda köra en Sex and the City och käka ute på stan, fira alla hjärtans dag tillsammans och umgås, precis som om det vore en helt vanlig dag!

Någonting jag ändå skulle vilja få är en ros, för vem vill inte? Jag hade lyckats tvinga fram en om inte rosbäraren hade befunnit sig på andra breddgrader.

Eller?