När jag vaknade imorse låg jag kvar i sängen och lyssnade på mina inspelningar från Henrik Berggrens spelning på peace&love. Han var magisk. Läste även recensioner om de flesta jag såg på festivalen. Berggren beskrevs som just magisk och det ordet är ett av de som verkligen passar in. I princip alla grät. När han avslutade med 'Shoreline' trodde jag att jag skulle börja gråta som alla andra, men fick nöja mig med att bli tårögd. Nu när jag kommit hem inser jag verkligen att jag längtar tillbaka. Jag klarar inte av tystnaden och rastlösheten. Så fort jag inte har någonting att göra blir jag uttråkad och känner ett behov av att göra något. Igår morse när jag vaknade och insåg att det inte skulle bli standardfrulle bestående av mackor och mjukost i tältet med Mathilda så kände jag hur sorgsen jag faktiskt blev. Näe, lite får man sakna det ändå. Bland annat Winnerbäck och Hoffmaestro nästa år - måste jag nämna att jag tänker dra mig dit?

Förresten så jobbar jag på donken i Globen, Stockholm, för dig som frågade!