Jag älskar att åka buss, bortsett från när det är grisvarmt som det brukar vara på sommaren eller svinkallt som det ibland kan vara på vintern. Nu när sommaren inte riktigt är här än så tycker jag om det. Och på hösten. När det spöregnar. Däremot tycker jag inte om regn, men det hör inte till det här, kanske kan blogga om regn någon annan gång. Idag åkte jag i alla fall buss, som jag brukar göra alla dagar i veckan. Känner att den här veckan har tärt på mig en hel del. Med nationella går ingen säker och jag har verkligen inte tagit igen min sömn, utan istället nördat framför datorn. Ja, jag skyller lite på bloggen. Jag är som en magnet till den. Idag, efter att ha chillat med lite Jennie, Fanny men mestadels Åke och Måns i gamla stan (och efter att ha käkat fruktsallad med Mathi), så drog jag mig hemåt. Trötta jag. Minns att jag tänkte "Åfan vad jag är trött" och efter det minns jag inte mer än att en tjej puttade till mig när hon satte sig bredvid mig och att jag vaknade till lite smått och kände mig heeeelt lost, och sedan, nästa gång jag öppnade ögonen, då jag insåg att bussen var nära på att åka förbi min busshållplats och jag, raskt som satan, attackerade stopp-knappen (varför är det så att man gör det när man hamnar i denna situation? eller är det bara jag?) och klev sedan av. Kul om jag hade vaknat i Orminge centrum av att busschauffören väckt mig, men nu var ju så inte fallet. Snacka om tur!