I will find him sitting on my doorstep.

Sitter i mitt rum, i mörkret. Orkar inte tända lampan ens, men det känns ganska bra ändå. Lyssnar på Adele, som vanligt för den här veckan alltså, och vill skjuta mig i huvudet. Förstår inte riktigt varför jag betett mig som jag gjort. Tänkt som jag tänkt och gjort det jag gjort. Är jag dum i huvudet på riktigt? Finns det idioter som faktiskt ändrar sig och blir motsatsen? Går det verkligen att lita på folk, egentligen? Jag förvirrar mig själv. Jag, som ändå har fördomar så det skriker om det, som dömer alldeles för lätt, även fast jag egentligen inte vill göra det. Jag som brukar ha det lite för lätt att släppa taget. Jag. Jag följer inte mina egna råd när det gäller dig och det är jag så arg över. Men vadå, visst, detta, ännu en gång. Det klarar jag väl av, eller hur?

Idag har jag kollat på film. Hela dagen, that is right. Sjukanmälde mig från jobbet och ja, jag hade mina anledningar. Inte så att jag gjorde det bara för att jag inte orkade. Nu ska jag nog lyssna på lite mer Adele, för att sedan slå igång Grease, i hopp om att den ska få mig på bättre humör.

But I will find him sitting on my doorstep
Waiting for a surprise
And he will feel like he's been there for hours
And I can tell that he'll be there for life



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0